soolong

Hej alla Glada!

Nu är det äntligen dags för mig att skriva ett nytt blogginlägg. Har för tillfället siesta mitt emellan 2 aktiviteter vi skall hålla i och vad är då bättre än att ta tillfället i akt och höra av sig till nära och kära.

Just nu på scoutcentret leder vi ett event för endast 2 deltagare, 2 indiska tjejer från norr nära gränsen till Bangladesh. De är super trevliga, men hade väl förväntat mig lite fler deltagare på eventen även om de förberedde mig på lågsäsong. Den ekonomiska krisen visar sig just nu i bokningarna, då de flesta bokningar för vara deltagare på ett event sker ca 2 år innan själva eventet sker.  Det är även så att ca 75% av alla deltagare är från England och då de har firat sitt 100 års jubileum inom scoutrörelsen där i år har de haft fullt upp och inte kunnat komma till Sangam och Indien. Vi ser det som en av anledningarna i alla fall…

Hur som, allt medan förståelsen för kulturen här växer, växer även frustrationen. Hur kan man låta folk bo i slum, hur kan föräldrarna till barn som inte går till skolan även om skolan är gratis stå ut med sig själva och sitt svek mot barnen, varför är det så öppet okej med mutor och hur/ varför är inte kämparglöden för en bättre tillvaro för alla större. Jag har inte funnit några svar ännu, bara antydningar till anledningar och kanske en eller annan okej bortförklaring. Så hittills håller jag mig till min enda sanning ” folk är dumma i huvudet” samt det är för djälva  många människor här. Anledningen till att Sverige kan ha en ”svensk modell” är bara på grund av att vi har en sådan liten population, det är inga tvivel om den saken!

Det händer nya saker här varje dag, de stora förändringarna uteblir ofta. Men det är mer småsaker som blir påtagliga och som påverkar din tillvaro mer än du kan tro. Tex. så har jag hittat en västerländsk cafe som jag ÄLSKAR. Det är tyst och lugnt och beläget inuti en bokaffär som är bland de bästa utländska bokaffärerna jag någonsin sätt. När man är ledig här vill man vara själv, tillskillnad från hemma då man vill hänga med folk. Saker som ens tålamod beprövas också lite väl ofta här, men man får tänka på de kulturella skillnaderna.
Har även en ny teori om att man kanske är en annan person, eller i alla fall tänker och agerar lite mer annorlunda än vanligt, när man nu befinner sig i en annan miljö än den man är van vid. Tror att språket spelar en stor roll kring hur man upplever och tar sig till en ny kultur. Jag upplever allt på engelska här, och känner ibland att min upplevelse är begränsad då min engelska begränsar mig. Hoppas det inte låter allt för konstigt och att någon av er förstår ungefär vad jag menar…

Köpt en kaffepress sedan sist och en ny mugg kallad ” 1 billion”. Ni kan själva få välja vilken figur ni vill vara, jag har paxat den lilla rödhåriga tjejen (även om håret blir mer och mer blont pga. Solen varje dag).

Har fått låna 3 objektiv linser från world managerns man, är tokigt glad. Så nu kan jag prova fotografera med min kamera som attans, och kanske tom. bli så inbiten att jag köper mig en hel hög med objektiv när jag kommer hem. Skall tydligen vara ganska enkelt att finna på ebay eller liknande ställen.

Vad mer, jo… vi var på kombinerat diwali (ljusets högtid och hinduismens ”julafton” med presenter, utsmyckningar, nya kläder och långledigt)  och födelsedagsfirande i förrgår. Det var en ganska annorlunda upplevelse, med en tårtprocedur som var rigoröst utförd och nästintill helig. Tydligen skall hela släkten ställa upp sig och fotas samtidigt skall tårtan skäras av födelsedagsbarnet och personen som fyller år skall sedan bli matad med tårta. Traditionen säger tydligen också att födelsedagspersonen skall få tårta smetad på kinderna, hakan och i pannan. Allt detta görs under ett himla kackel och olika familjemedlemmar skall säga olika saker och ändra på det som nyss sades eller togs fram. Tror det tog ca 5 minuter att komma fram till att även alla familjemedlemmar skulle bli matade med tårta, och att när detta sedan hade skett var de tvungna att ge födelsedagspersonen en gåva i form av pengar. Glad att jag inte firar födelsedag här i Indien!

Blev bara miniatyrbilder idag, internetet är tokigt långsamt idag. Bättre än inget kanske...

Precis hemkommen fran Ferrocarril en Barranca del cobre(tågresa genom copper canyonhttp://ojinaga.com/coppercanyon/). Vi flög till Los Mochis dar vi blev varmt mottagna av vår mexikanska kompis faster. Hon visade oss stan och vi inkvarterade oss i hennes mysiga hus. Pa kvällen blev vi bjudna på en klassisk Los mochis middag på stranden bestående av ostron och hel grillad fisk med tortillas såklart. Jag ar lika trott pa tortillas som du ar pa ris Malin, va fan i Mexico ar det tortillas som ar målet var eviga dag.

Morgonen efter hoppade vi på tåget som skullle ta oss genom den fantastiska naturen. Det blev en mysig lite halvslö tågdag som slutade i Creel dar vi hoppade av för att spendera natten. Följande dag borjade vårt äventyr med mountainbikes i bergen. Vi hyrde ett par cyklar och gav oss iväg mot de varma kallorna liggandes i botten av canyonen. Det blir en enkel cykletur pa 4,4 mil fram och tillbaka tänkte vi och gav oss iväg, men tji fick vi redan efter 1 km da vi insag att de forsta 5 km bestod av 45 graders uppförsbacke. 2 h senare möra i armar, ben och rumpa hoppade vi i de varma poolerna. Sen var det bara att bita i det sura äpplet och klä på sig och börja vandringen tillbaka till Creels lilla lilla citykärna. Vi fick nämligen lämna cyklarna halvvägs ner till källorna eftersom det var aldeles för brant för att cykla. den kvällen somnade vi gott!

Sorry det blev en sidobild

Dagen därpå ömma i rumpan hoppade vi upp på hästryggen. Jag lyckades att få den snabbaste envisa hästen som vägrade släppa förbi någon av de andra. Vilket var ganska kul till en början då varenda galopp sträcka leddes av min fina häst Yvonne, som förövrigt var en 5 årig pojke. 

Det blev en tidig kväll för oss då den tysta tilla byn inte hade så mycket att erbjuda. Vi upptäckte dock lite håll igång utanför vårt hotell där två militär pickups hade stoppat en privat pickup. Ett tiotal militärer fullt utrustade med givär stod i givakt runt pickupen. Va fan händer här frågade vi hotell personalen
-ingenting ni kan vara lugna
okej tänkte vi nu har man blivit så van vid vapen då man ser polisen och militären varje dag ute på gatorna i Monterrey. Så vi gick upp på vårt hotellrum. Men jag blev så sjukt nyfiken och blev sugen på att ta ett kort och visa er hur militären beter sig här. Vårt fönster vätte mot gatan så det skulle bli en perfekt bild. Jag öppnade fönstret och drog för gardinerna, men det fanns inga gatlysen så jag var illa tvungen att sätta på blixten. Klick och vårt fönster drog plötsligt all uppmärksamhet till sig. Fan också!

Jag måste bara titta ut och se om dom märkte något. Jag tar en liten smyg titt genom öppningen i gardinen och där nere står en militär gubbe och tittar mot vårt fönster. Eh vad ska vi göra!! Nu blev Natalie också sugen på att titta ut och då börjar militär snubben skrika mot vårt fönster. Que quieres? (vad behöver du) Abrir la ventana y mirar hacia!(öppna fönstret och titta ut) Helvete också. Jag blev så skraj så att jag raderade kortet hahaha. Vi släkte alla lampor, låste rummet och gick ner i receptionen/köket och hängde där ett tag tills nerverna lugnat sig.

Dagen därpå lämnade vi mysiga Creel med morgon bussen som tog oss till Chiuhuahua. Där mötte Santiago upp oss och gav oss en guidning genom stan. Vi gjorde riktiga turist grejer tog kort på Chihuahua skyline gick på Pancho Villas museum och åt tacos. Nattbussen tog oss tillbaka till Monterrey där vi nu gör oss iordning för Halloween fest.

For ett par helger sen var vi i Real de Catorcehttp://www.vivarealdecatorce.com/ och röjde. Vi hyrde en bil och körde ca 4 h från Monterrey. Eller rättare chauffören var en eldig spanska Juan som körde med fullt temperament tutande och skrikande till resterande trafik. Real de Catorce är en gammal bergsby som förr levde av silverbrytning. Idag spelas många vilda västern filmer in i byn däribland Zorro. Här fick vi också smaka på hästryggen en lång ridtur på 4 timmar med fantastiska bergsvyer(Jag har ju alltid älskat fina vyer).

Ridtur i spökbyn Real de Catorce.



Real de Catorce

Glömde nästan vi har vandrat upp för Monterreys profil berg Serro de la Silla titta på utsikten.



Puss och kram

En återblick från the facinating Zacatecas som lonely planet beskriver staden. Stan är ett Unesco world heritage och Mexicos nordligaste silver stad. 





Av bilderna att dömma kan man ju undra vad som hände på denna resa. Uppe till vänster har ni Emiliah som njuter av utsikten över staden. Till höger om henne ser ni underhållningen på den sju timmars långa bussresan till zacatecas.

Väl framme besökte vi en typisk mexicansk "cantina" där bartendrarna var utråkade och körde prank efter prank på mig. På denna bild skulle de bjuda mig på en klassisk mexicansk dryck.

Tåget nere till höger leder oss in i "la mina" en stor silver gruva som idag fungerar som museum på dagen och nattklubb på kvällen. Inna tågresan fick vi ett grönt hårnät som skulle skydda mot HIV och högt blodtryck ???




påväg ner från utskiken träffade jag på ett gäng turkar som posade glatt.På bussen fick jag sedan underhålla de tre utråkade svenskarna med lite wrestling. Sporten är tydligen väldigt stor här och masken jag bär är just en wrestling mask.

Till vänster nedan ser ni mariachigänget som guidade oss genom staden med salsa musik, tequila och givetvis salsa dans. Mariachi spelmän finns i alla mexicanska städer ofta är de samlade på ett torg dit man går då man är sugen på att njuta av en romantisk trudelutt eller helt enkelt dansa loss till en skön salsa låt. Förövrigt är det salsa som gäller här i Mexico vart man än är kan varenda snubbe röra mer på höfterna än dig. Killarna är väldigt sugna på att lära just dig att dansa salsa hahaha.  



 

Efter denna fantastiska resa drabbades jag av en liten enkel exotisk lyme disese(läs lime sjukdom), streptokocker och en kraftig allergisk reaktion. Det visade sig att lime sjukdommen var borrelia som orsakats av en av de svenska fästingarna som sög mitt blod i somras. Då såg jag ut såhär............

Efter att mamma diagnostiserat mig över skype lyckades jag få en tid hos dermatologen som aldrig sett ett fall av lyme. Hon fick kalla in sina två kollegor som började leta djur på min kropp mycket märklig upplevelse. Dermatologen gav mig pencillin och en vecka senare var utslagen i princip borta.

Då var det dax för min nästa resa till BEACHEN i Puerto Vallarta och storstaden Guadalajara och den lilla stora staden TEQUILA. MEN limen som rullat in i mitt liv strödde salt i mina sår genom att försöka sätta stopp för min solning och tequila provning. Jag som trodde lime, salt och teqila var gjorda för varandra!

- Du måste äta pencilling i minst 10 dagar till och ingen sol eller fysisk aktivitet. Om du solar kommer du att få bestående bruna fläckar på din hud, säger läkaren när jag glatt berättar om min beach resa. Apoteket nästa...................

notera styrkan på den vänstra solkrämen BEACHEN here I come.


GRATTIS till dig som orkat läsa detta långa inlägg. Inom kort kommer ett nytt där jag i detalj kommer att redogöra för varenda litet steg under vistelsen i PUERTO VALLARTA, 
                                                                      GUADALAJARA
                                                                      TEQUILA

hahah MUCHOS BESOS

Imorgon skall jag ge mig ut i den indiska kollektivtrafiken med en enda reskamrat och ett enda mål, att finna en fransk kaffepress och drickbart kaffe. Jag håller på att bli galen av att käka koffeintabletter, neskaffet smakar rävpiss och jag är trött hela tiden. AHHHH, måste ha en kaffepress imorgon. Har fått förklarat för mig att det finns i staden, till dyra priser och i en affär som tillsynes verkar svår att återfinna, men de finns. Önska mig lycka till!

Nu till en annan viktig sak, och nej inte valet. Vill inte ens diskutera hur mycket jag skäms över mitt kära Skåne, hur illa det kommer gå för Sverige när vi kommer sälja ut allt offentligt som går att sälja och hur dåligt jag mår över att jag inte orkar bry mig mer (skrika på gator och torg eller sakligt möta en debatten) än vad jag gör.

Om 4 dagar, jag har nerräkning, skall jag få flytta in i rummen som är avsedda för oss. Vi flyttar då ett snäpp upp på den hierarkiska trappan och vidare mot insnöade regler som girlguides har hittat på en gång för längesedan. Skall bli så otroligt skönt att få ett eget rum; peppar peppar!

Jag måste få er åsikt över vad som gäller i musikväg i respektive land ni befinner er i. Eller bara musik tips allmänt! Jag kan inte lyssna på spotify för internetanslutningen hänger inte med, och youtube vill sig inte heller jämt. Sjukt enerverande!

Börjar allmänt annars förstå vad som förväntas av en, vad man skall göra inför vad och när det ungefär skall utföras. Men är inte speciellt rädd för att bli utarbetad här, vilket passar mig perfekt då lite ledighet och semester precis är vad jag behöver!

En rolig, eller roligt var det inte men däremot komiskt, som hände igår då vi alla var på avskeds/välkoms middag för gamla/nya volontärer var att de satte oss i en iskall AC avdelning tillsammans med ett HÖGLJUDTT barnkalas. De märkliga vita främlingarna och barnen i samma bås på kanske en area av 40 m2. Strömmen gick en gång under middagen, de spelade ”baby one more time” i högtalarna, maten kom in innan drickan, barnen sprutade konfetti på oss.  Det mina vänner, är Indien i ett nötskal!

Vilken fantastisk idé det här med bloggen. Det är helt underbart att läsa om allas äventyr på en och samma sida.

Vi borde styra upp en gemensam skype date tycker jag!Keep up the good blog work.

ABrazos y Besos

Sana bana

Namaste! (Hej på Hindi/maharati det lokala språket de pratar i Pune)

Okej, jag mår bra. Har kommit fram efter lång och skumpig resa där jag satt fast i trafiken för x antal timmar.
Jag måste erkänna att jag inte hade många förväntningar på Sangam, scoutcentrat jag är på, innan jag kom. Men det är väldigt schysst och har hög klass för att vara i Indien. Här finns en pool som vi kan använda, gröna områden att ev. springa på och en fin park.  Skönt att känna att man kan leva i en oas i ett annars hektiskt samhälle där allt på något vis är annorlunda än hemma.
Måste ändå säga att väldigt MYCKET har hänt sedan sist jag var i Indien med Mia. Tex. så har de börjat här i provinsen med sophämtning, motorvägsbyggande och lokala elektriska transformatorer för snabbare överföring. De flesta häromkring i grannskapet har rinnande vatten som är okej rent att dricka efter ett tag i här, lever i höghus och har barn i skolan. Ganska klassiskt medelklassområde, indian standard men ändå. Trafikpolisen står och kontrollerar vissa korsningar, inte allt för många kor på gatan och de flesta rickshaw chaufförer kan engelska. So fare so good!

Just nu bor jag i ett dorm med 6 andra tjejer, som också skall jobba som volontärer. Vissa skall undervisa engelska i någon skola, medan jag och Cat skall jobba på Sangam som "reseledare" med olika event där vuxna scouter deltar. Det inkluderar allt från tourguiding till berätta om indiska mat. Men då det inte är speciellt mycket event nu under vinterperioden, framförallt inte mellan slutet av september till december, blir det nog mycket arbete med utveckling av centret och en hel del ”ledig” tid. Tänkte förkovra mig viss litteratur som står på listan att läsa, leta upp en gitarr och ta upp spelandet samt kanske lära mig huvudräkning riktigt snabbt (är tokdålig på huvudräkning!). Får se hur det slutar…

Vi äter hela tiden, regelbundna serverade måltider som är helt okej. Vi har någon sorts tygservett i ett tygfodral som skall tvättas då och då. Ganska märkligt system. Det är en ammunutionfabrik precis brevid, som har en skiftklocka som låter som om hela stället skall sprängas, och en moskee som ropar ut bön 5 ggr per dag. Sover med både öronproppar och svart sovmask för ögonen!

Längtar lite efter de egna rummen vi skall få är väldigt intensivt med folk över allt tom. när man skall sova. Blir runt den 25 sept, och då djävlar blir det skype!  Tror att jag klarar av det pga. Att jag ibland inte bryr mig om att förstå all engelska runt omkring mig. Stundtals blir jag tok frustrerad över att det tar så lång tid att förklara vissa saker eller diskutera tex. politik. Men det kommer väl tillbaka till en snart, hoppas jag.

Som jag brukar påpeka är det inom scouting hälften nördar och hälften roliga människor. Här är det mest roliga människor, men många har lite konstiga saker för sig. Amerikanskan skriker hela tiden, cat suger på tummen fast hon är 25 år (i och för sig bor hon hemma fortfarande…) och de andra skall avbryta varandra HELA tiden för att berätta sin grej. De flesta är tjocka men på det hela taget är de riktigt roliga!

Vädret är ganska kallt men luftfuktigheten är  hög  runt 85%.  Skönt att kunna gå runt i här i tröja och jeans ett tag innan hettan sätter in.

Foto kommer en annan gång! =)  Puss

Det känns som högstadiet upprepar sig. Full närvaro på lektionerna är ett krav och läxorna sprutar i min riktning från Tec de Monterrey. Men lediga måndagar och fredagar kompenserar för de andra obekvämligheterna. Det går ingen nöd på mig.

På lördag ska vi åka på den första utflykten till http://www.floatplan.com/monterrey/grutas.htm, Grutas de Garcia. Det ska bli riktigt roligt att få se vad Mexico har att erbjuda utanför Monterrey.

Nu har jag flyttat från min fina mexikanska familj "Cabello campuzano" till ett studentområde närmare skolan. För uppsala folket, tänk flogsta i vit skepnad och byt ut cyklarna mot nyputsade bilar, så har ni Villas tec i ett nötskal. Mina roomies är underbara tjejer, varav fyra är från Mexico och en från Sverige.




Nu är det dax för "advertising" lektion. Vi hörs mer senare


Hur går det tjejer har ni börjat packa ännu för Paris, Indien och Rumänien?
Kul att höra från dig Barret lycka till med alles och håll oss uppdaterade.
over and out